tinnaninna

Vi är ju som bekant familjehem till E. Att vara familjehem är en ganska så spännande resa. Man får lära känna en helt ny människa, ett, i vårt fall, litet barn som man lär sig älska och som man är all trygghet för. En kväll hade E svårt att somna och vi la honom mellan oss. Sa till JImmy att det egentligen är helt otroligt, vi får ta hand om detta barn och vi är allt för honom, vi är dom föräldrar han känner till och dom som betyder mest för honom. Ännu är han så liten så han vet inte att det är någon skillnad på honom och våra andra barn. VI hoppas och tror att vi inte gör nån skillnad på dem heller utan att han alltid kommer känna sig lika älskad som Jakob & Alma. Självklart kommer han så småningom förstå att dom som kommer och hälsar på med jämna mellanrum är hans riktiga föräldrar, vi kommer få prata mycket om det med honom, men han kommer ändå ha sin grundtrygghet hos oss.

Att vara familjehem berör allmänheten. Många tycker att vi är "så fantastiska", "underbara", "otroliga" som gör detta jobb. Jag kan tycka att det känns lite betungande att folk tycker att vi är just sånna, kan få lite prestationsångest. Jag menar, mina barn från också kokt korv med bröd till middag ibland, eller pulvermos och köttbullar. Dom får kolla på tv ibland och dom spelar dataspel. VI är liksom inga övermänniskor på nåt vis. Sen finns det ungefär lika många som tycker att vi är djävulens påfund, som "bara gör det för pengarn" och som enbart jobbar för att sabba relationen till barnets biologiska föräldrar. Det tycker jag inte heller om att höra. Skulle jag vilja tjäna extra skulle jag ta ett extra jobb, då skulle jag få mer pengar men inte ha fler att spendera dem på. Jag skulle kunna göra mitt jobb utan att investera hela min och min familjs själ i projektet. Skulle jag vilja sabba relationen med E:s föräldrar skulle jag inte sitta och köra 15 mil för att lösa problem, ha möten och umgängen. Jag skulle inte öppna upp mitt hem för dem när de vill komma hit.

Jag vill vara familjehem fast en alldeles vanlig familj liksom. Men det verkar omöjligt... Jag vill inte behöva försvara vårt beslut att ta in E i vår familj och jag vill heller inte höjas till skyarna för vårt beslut...

Att vara familjehem innebär också att man får en inblick i en helt annan värld än den som man själv är van vid. Det kan handla om missbruk, psykisk ohälsa, labila människor mm. För mig var det jättesvårt att träffa föräldrarna första gången efter att ha hört vad dom utsatt E för. Men vem är jag att dömma dom? Jag behandlar dom som vilka bekanta som helst, vi småpratar, skickar sms, mailar osv. Jag har lärt mig att se bortom gärningarna, försöka förstå människoödet bakom och också lärt mig att förstå att vi alla inte är lika, vi har olika förutsättningar i livet och alla kan faktiskt inte ta hand om ett barn och ge det en bra uppväxt.

Anledningen till att detta inlägg blev skrivet just idag var en tråd på familjeliv.se där jag ofta är med, en tråd där olika familjehem och kontaktfamiljer samlas och diskuterar ganska så allmänt om hur det är att vara familjehem. Där blir vi ofta ifrågasatta och nus enast idag var det flera som tyckte att tråden var sorglig, upprörande, hemsk osv. Jag författade ett ganska så långt svar och blev inspirerad att skriva mer. Citerar mitt inlägg på familjeliv:

"Att man mår riktigt dåligt av att läsa i den här tråden kan jag förstå. Det är oftast oerhört tragiska livsöden som ligger bakom placeringarna och vi som familjehem (tror jag, iaf är det så för oss) mår också dåligt av allt elände som finns runtom i vår omvärld. Men vi gör någonting för att hjälpa dessa barn. Jag tror att de allra flesta gör det för att man vill hjälpa, ge ett barn möjligheten att få de bästa förutsättningarna för ett bra liv, ge dom kärlek, trygghet osv som faktiskt inte alla biologiska föräldrar alltid klarar av. Sen om det är missbruk, psykisk sjukdom, avancerade diagnoser eller vad det är som hindrar dom spelar ingen större roll, det viktiga är att barnet får förutsättningar för att bli en hel människa.

Jag är tyvärr ganska så luttrad efter rätt så många år i behandlingsbranschen där jag träffade massor av ungdomar som skulle fått hjälp tidigare, innan det gått så långt att dom hamnat i missbruk, kriminalitet osv. Jag kan räkna dom ungdomarna som kom från "normala" hemförhållanden på mindre än en hand. Någon skulle sett dom här barnen tidigare och vågat sätta in kraftfulla insatser innan dom straffade ut sig från skolan genom att slåss, bråka, söka uppmärksamhet och bekräftelse på helt sjuka sätt osv osv. Men fortfarande berörs jag på djupet varje gång jag hör om ett barn som har det dåligt och jag tycker att det är fantastiskt att det finns möjlighet att hjälpa dom här barnen. När jag fick höra vår placerings historia grät jag och jag och min man fick prata mycket om det för att släppa det."